En rättsstat ska inte hämnas | Torbjörn Tännsjö i Idévärlden

Första steget ur naturtillståndet togs av klanen. Behovet att hämnas oförrätter sköttes med stöd av en socialt konstruerad hedersmoral. Den blir begriplig om vi ser den i dess sammanhang. Tvister kunde biläggas. Visst var priset högt. Kvinnor, som kontrollerades hårt, fick ge upp sitt självbestämmande. Män som tvingades anta varje utmaning riskerade att dödas i strid. Ändå var uppoffringarna värda priset. Man köpte sig en relativ trygghet.
Klansamhället följdes av rättsstaten. Först, trevande, i den grekiska stadsstaten. Fullt ut först i modern tid, med det demokratiska genombrottet. Den tanke som genomgående styrt den har varit retributivismen, d.v.s. föreställningen om straff efter förtjänst, utan avseende på konsekvenserna. Den skyldige ska lagföras, överbevisas om sin skuld och ådömas det straff hon förtjänar. Den som fritt väljer att handla fel ådrar sig moralisk skuld. Skuld påkallar straff. Straffet ska stå i proportion till brottet. Öga för öga, tand för tand.
Det finns många problem med läran. Då man utmätte kroppsstraff gav tanken om proportionalitet mening. Man högg handen av tjuven och huvudet av mördaren. Då man övergick till fängelsestraff blev det svårare att finna rätt påföljd.
Det är också något barbariskt i tanken att man ska plåga en individ, om inte plågan gör världen bättre.
Det värsta problemet är metafysiskt. Vi äger inte den fria vilja som förutsätts av läran. Vi skulle behöva kunna lyfta oss själva i håret, för att göra oss förtjänta av straff, på det vis som läran förutsätter. Vi styrs i våra handlingar av våra val och i våra val av våra önskningar, men vi kan inte skapa våra önskningar från grunden, än mindre våra gener och uppväxtvillkor. Vi kan inte gärna förtjäna att lida bara för att vi hade otur med våra uppväxtförhållanden eller våra gener.
Vi ska vara tacksamma för rättsstaten men avvisa retributivismen.
Vi ska se på brott och straff pragmatiskt. Om en bil fungerar illa sparkar vi inte på den, vi försöker vi laga den. Misslyckas vi, och den är fortsatt farlig, tar vi den ur trafik. Så ska vi se på brott och straff. Rättssystemet ska se framåt och tjäna det allmänna bästa. Det betyder att brottslingen behandlas uteslutande som ett medel då hon straffas, men detta är som det ska, då ändamålet med behandlingen av henne är gott. Ändamålet helgar medlen. Det betyder att brottslingen är ett offer. Det är synd om henne men vi måste ändå i nödfall ta henne ur trafik.
Rättssystemets uppgift är att reducera den skada människor gör mot varandra. Då bör man bara kriminalisera handlingar som skadar andra, och bara om kriminalisering reducerar skadan på bästa mest kostnadseffektiva och humana sätt. Lagstiftningen bör vara evidensbaserad. Jag tror inte det finns stöd för vår stränga narkotikalagstiftning. Våldsbrott, egendomsbrott och ekonomiska brott bör vara kärnan i straffrätten.
Ibland måste bilen tas ur trafik. Man bör då skilja mellan det repressiva uppdraget och det terapeutiska, i form av frivillig vård.
Den situationistiska psykologin lär oss att tillfället gör tjuven. Effektivaste sättet att förebygga brott är att göra oss synliga för varandra. Bäst fungerar det mänskliga ögat, men i dess frånvaro kan kameraövervakning vara effektiv. Om inte annat så för att underlätta att brott klaras upp. Alla bör ingå i ett forensiskt DNA-register. Men all denna övervakning har som förutsättning ett transparent samhälle. Vi låter Storebror se oss under förutsättning att vi får klä av Storebror. Den som övervakas ska få all information om vad som förevarit, inom rimlig tid.
Välfärdsstaten, där alla är integrerade i en öppen samhällsgemenskap och lever under jämlika och på förtroende grundade förhållanden, eliminerar det mesta av brottsligheten. I ett sådant samhälle är brottet ett hanterligt undantag, inte regel.

[@melius0]

Väldigt bra tecknare

[@martinisaksson2597]

Intressant

[@BachateroSueco]

Bara en enda har jag lärt känna som har suttit i fängelse, och han återvända aldrig eftersom det var ett straff som fick honom inse dels felet och dels hur han inte skulle vilja någonsin mer vistas i fängelset! Senast hörde vi på Skavlan hur Dragomir Mrsic förklara samma sak. Alltså, straff är viktigt!